Shit, kan inte fatta att det är drygt ett år sedan jag satte min fot i Örebro för allra första gången! Tiden har bara rusat förbi vill jag lova. Men samtidigt som jag skrev den meningen inser jag att lika fort som det gått..lika långsamt har det även varit till och från. Jag trivs verkligen här, alla nya människor jag fått träffa är helt underbara. Men jag har även insett att om jag vill stanna kvar här kommer jag att få ligga i lite mer än vad jag gjort de två föregående terminerna. Jag tar omtentan som grund till det uttalandet, det har utan att tveka varit en slitig sommar. Men jag hoppas att all den tid som jag lagt ner på tentan betalar sig tillbaka. Hela omtentauplevelsen har inneburt att jag behövt växa som person en hel del. Att bli underkänd är ingen dödsdom. Hade någon pratat med mig för ett år sedan hade jag blivit gråtmild av bara tanken på att inte klara en uppgift på första försöket. Jag hoppas jag lärt mig något av det hela, så jag i den mån det är möjligt slipper upprepa omtentor osv.

Påtalom annat så var jag på restaurang igårkväll. Topp tre på god pasta som jag ätit i mitt liv, helt klart! dessutom dov belysning, tända ljus och bord för två, blir inte mycket bättre än så. Var inte tänkt att han skulle komma hit alls denna helgen, men spontanitet uppskattas alltid.

Hittade denna på nätet tidigare, jag som är så frusen blev helt kär i denna:

Ser bara hur go ut som helst att ha till vintern när man ändå ska sitta vid skrivbordet hela dagen och inte behöver bry sig om vad man har på sig.

Dryg vecka kvar tills jag flyttar nu! yay!

Mumford & Sons – The Cave

Har inte tappat intresse för att blogga, hinner bara inte. Har massa omtenta att läsa till sammtidigt, eller nästan sammtidigt som jag sladdar runt på örebros gator med min gula moppe.

Har inga roliga historier att bjuda på alls egentligen..undrar varför jag började skriva här, hmm. Träffat en hurv galna hundar på jobbet. Den ena misstänker jag är besläktad med ett köttätande monster som kräver offer i form av spädbarn och kaninungar för att inte kräva ett blodigt världsherravälde. Jag skojar inte när jag säger att jag är rädd för en hund jag inte ens sett utan endast hört. Brukar miss ta mig på hus och låda vissa dagar vilket brukar sluta i misshandlade fingertoppar och en hjärtattack. Hunden smäller igen brevlådan, formodligen med en tass prydd med sylvass klor som den använder till att sprätta upp magarna på de stackars spädbarnen, sammtidigt som den utstöter ljud från helvetet eller annan valfri avgrund. Lade posten utanför dörren förra gången fast jag inte vet att man får, jag skäms lite. Men jag blev så rädd så hjärnan övergick till överlevnadsläge "släpp posten och spring" vilket jag också gjorde..vågade inte gå tillbaka och hämta den senare, skitbarnochkaninungeätandemonsterhund! Skäms..

Förutom den hunden har jag en generell fundering över hur gamla damer värderar sina vovvars attackskills. Om hunden börjar morra kanske man borde vidta någon annan åtgärd än att bara säga "Nej, (valfritt fult hundnamn) inte morra" Jaha..okay..men hunden vill fortfarande döda mig eller åtminstonde bita mig. Sätt ett koppel på ditt underbara pälsdjur/ mördarmaskin innan det orsakar blodsutgjutelse eller kankse bråd död. Jag tycker folk med hundar (de få som jag träffat när  jag jobbar, inget generellt) skulle kunna sluta underskatta sina hundar, deras attackskills och eventuellt önskemål om världsherravälde. Det känns inte långt borta när man inte gör något när hunden visar tecken på aggressivitet. Det står klart att hundar och brevbärare inte kommer överens, men jag tror inte relationen kommer bli något bättre om inte hundarnas ägare sätter ner foten och försöker vidta någon form av åtgärd.

Dryg månad kvar tills jag flyttar nu med! yay!