Jag blir så trött och ledsen på telefoner som aldrig ringer, sms som inte skrivs, skickas eller kommer fram.

Chatrutor som förblir tomma.

Trött på att vänta, längta och sakna.

Trött på att tänka och fundera över saker som jag omöjligen kan veta.

Trött på att vara den som ger upp först.

Trött på att vara osäker på om jag hittat rätt eller om allt håller på att bli fel igen. 

Trött på att allt ovanstående gnager sönder  mig innifrån och ut. 

Trött på mig själv som kunde räknat ut att det skulle bli såhär redan från början..

Borde packa och göra göra klart alla viktigheter som inte längre går att skjuta på framtiden. Finns så mycket som jag skjutit upp bara för att det betyder att jag snart behöver lämna bekväma örebro för hemma. Hemma har jag inte varit på vad som känns som evigheter och tar tar emot att åka dit. Även om jag vet att en sommar i Örebro förmodligen inte skulle bli bättre. Mycket av det som gör mig glad och lika mycket av det som gör min mindre glad finns på båda platserna. Lite lämnar jag kvar, men resten följer med. Sådant är livet antar jag. Positivt är att det inte alls är långt tills jag får börja jobba och förhoppningsvis kommer tillvaron då att inte bli lika långdragen. Pessimist javvist! 

And some music: 

Veronica Maggio – Snälla bli min

Creed – One Last Breath

Black Stone Cherry – Big City Lights